Så kom annandagen, dagen då det var nio år sedan vi såg Paulina sist, lika länge som hon fanns hos oss. Jag hade trott att dagen skulle vara jobbig, att jag skulle vakna upp med en klump i magen och känna mig sorgsen. Denna dagen känns som alla andra dagar, jag saknar inte Paulina mer idag än igår, och jag är inte mer ledsen idag. När man har ett tyngre bagage som jag har så lär man sig leva med det, i många år låg det framför mig och jag blev begränsad i mitt liv. Idag ligger det mer bakom, och trots det kan vara riktigt tungt emellanåt har jag lärt mig leva med det. Jag har lärt mig att leva med att säga att jag bara har en syster, att vi är fyra i vår familj, att mina ärr på armarna är från en olycka och att jag inte vill bada från båten på solsemestern. Tsunamin är en del av mig och Paulina är en del av mig, och det gör mig till den person jag är idag.
Det ska vara den tyngsta dagen på året, men jag har aldrig varit lyckligare. Jag får vakna till dom tre underbara orden av min kärlek och solsken utanför fönstret på min drömlägenhet, jag är ledig i 20 dagar till och har ett fantastiskt år framför mig. Jag må ha varit med om alldeles för mycket i mitt 26 åriga liv, men jag har också otroligt mycket kärlek och glädje i mitt liv, och kärleken övervinner allt.