Jag blev lite förvånad när jag satte mig i taxin, för känslan kom så snabbt. Den bara kastade sig över mig och kvävde alla gapskratt och kärleksbooster som jag haft under dagen. Jag var så himla oförberedd och hade ingenting att skydda mig mot, det var bara jag och taxichauffören, och ett regnigt Helsingborg som vi körde igenom.
Idag har jag bakat pepparkakor och klätt julgranen hos Philips familj, och trots jag varje jul tyckt det är lite tungt var det bara positiva känslor under dagen och ingenting kändes konstigt, förrän jag lämnade huset. Det är svårt att försöka sätta ord på känslan, för den är förlamande samtidigt som det känns ledsamt, jag känner mig sorgsen och nedstämd trots jag egentligen är så himla lycklig. Det är få saker jag skulle vilja ändra på i mitt liv just nu, jag är otroligt glad och tacksam för allt och därför känns denna känsla så himla obefogad, så orättvis.
Saknaden efter Paulina är inte mer påtaglig under julen, jag tänker egentligen inte mer på henne dessa dagar, men det är känslorna förknippade till julen som gör att jag reagerar så starkt. För sedan 2004 har julen bara varit en stor svart ångestklump och trots jag de senaste åren kunnat hantera saknaden så har det ändå varit svårt, och likaså idag, nio år senare. Jag är otroligt känslig mot låtar och dofter som förknippar mig med något tillstånd jag haft tidigare, och när jag får båda sinnena slängda i ansiktet så är det svårt att avvärja, och tårarna kan liksom inte sluta.
Ångest var något jag hade accepterat. Något jag hade haft varje dag sedan vågen slog sönder våra liv, och jag hade vant mig vid det. Men jag kom till en gräns där jag inte längre orkade ha det, jag började utmana mig själv, vågade göra det som kändes så otroligt svårt. Idag har jag inte ångest längre, och de få tillfällena jag har det, är jag förberedd. Men idag kom det lite för oförberett och jag kunde inte ducka, jag fick rida igenom stormen. Så det är det jag gör nu, jag skriver ett blogginlägg för tusentals människor rakt ifrån hjärtat, för att sätta ord på det kaos som är inombords nu. Jag är ledsen, men den kvävande känsla jag kände i taxin är borta. Jag vet att imorgon kommer jag vara lite starkare och framförallt mycket stolt över mig själv att jag orkade ta mig igenom det, och att jag vågade sätta ord på det svåra.
Imorgon är en ny dag.