Jag och Paulina när hon föddes 1995 ♥
Idag är det årsdagen för tsunamin. Det är åtta år sedan vi stod där vid stranden och det känns lika konstigt varje år. Nu har Paulina varit borta nästan lika länge som vi hade henne hos oss (9 år) och det känns nästan absurt, känslomässigt känns det som 2 år sedan men i hjärnan känns det som hon varit borta längre, det är väldigt tufft. Jag har precis börjat kunna prata om Paulina utan att börja gråta och det är väldigt befriande, jag kan minnas henne med ett leende och inte längre vara rädd att folk ska bli besvärade, jag kan tänka på henne med värme och inte få den hemska klumpen i magen varje gång även om den alltid finns där på något sätt.
Jag tycker sorgen är lika jobbig varje dag oavsett om det är en årsdag idag, men jag hedrar hennes minne extra idag ♥ Vi ska skicka upp en risballong i eftermiddag från stranden i Båstad.
Här är några mysiga bilder vi tog med min dåvarande webbkamera, som inte hade så bra upplösning som min nuvarande kamera, men är mer värdefulla än några bilder i världen:
Älskade fina Paulina vad vi saknar dig härnere! ♥