Jag brukade väga mig på torsdagar. Då kunde jag begränsa mitt matintag på helgen och kontrollera att jag inte åt något onödigt. Vid varje vägning så var jag besviken, siffrorna visade aldrig det jag ville och därmed åt jag också mindre efter varje vägning. Efter varje vägning planterade jag också mer tankar i huvudet, jag åt mindre, hetsåt mer och varje dag var en kamp mot frestelserna. Tillsist fick jag ätstörningar och levde med det i alldeles för många år. Jag insåg alldeles för sent hur kraftigt grepp sjukdomen hade om mig och det tog väldigt lång tid att ta sig ur. Ätstörningar är en otroligt obehaglig sjukdom som verkligen gör dig knäpp i huvudet på riktigt, du lever i din lilla bubbla och tror att alla andra gör det också, du kan inte tänka på något annat.
Idag är jag helt frisk och att ta mig ur det är det bästa jag gjort, det är en enorm frihet att slippa godkänna sig själv framför spegeln varje morgon eller tacka nej till fika, jag lever och jag älskar mig själv, oavsett om jag äter chips eller morötter. För ett tag sedan kom jag i kontakt med en tjej som var sjuk i ätstörningar, vi mailade en del och jag kände så otroligt starkt för henne. Idag har hon gjort en film med ett fantastiskt budskap som jag fick äran att vara delaktig i.