Jag kände inte Kristian Gidlund, men jag har ändå tänkt på honom väldigt mycket både igår och idag. Jag har läst hans blogg sporadiskt och blivit så otroligt berörd av hans ord, han var en otroligt modig kille som gjorde så stor skillnad för så många människor. Jag har ingen obotlig sjukdom att skriva om, men jag har mycket inom mig som jag tror skulle betyda något för andra människor. Människor i vardagen, människor i sorg och för alla som behöver uppskatta det liv dom lever.
Därför vill jag, trots det är otroligt svårt, publicera min berättelse. Sätta ord på det obeskrivbara och göra skillnad för någon, jag vill stärka, peppa och inspirera andra att ta tag i sin dröm, att komma ur sorg och att börja leva. Jag har spenderat största delen av mitt vuxna liv till att må dåligt, och när jag äntligen kommit ur det vill jag göra allt i min makt för att hjälpa andra ta sig ur det, för så klyschigt som det är, så är det värt varenda sekund om jag lyckas hjälpa en enda person.
Här är några utdrag från texterna som kommer publiceras imorgon:
En bild från en död turists kamera, John Knoll. Detta är från exakt samma ställe där vi stod.
”Vi springer, jag ser min 5 åriga lillasysters hand i min och inombords är jag förlamad av skräck. Bakom mig ser jag i slowmotion min styvpappa Mickes skräckslagna blick som borrar in i mig, han kastar sig framåt och bakom honom ser jag en svart mur. Muren är en 6m hög våg full med solstolar, hotellbråte och andra strandgäster som dånar mot oss. Jag hinner inte tänka, ännu mindre skydda min lillasyster när vi träffas av muren. Den första vågen var ungefär 2m hög och slog undan fötterna på oss. Med huvudet liggandes mot det kalla stengolvet på restaurangen ser jag en GB glassbox fara mot mig i full fart tillsammans med den riktiga vågen, och bara ett par sekunder efter den första vågen blir allt svart.
Det känns som jag ramlat av ett fordon i farten och huvudet slås upprepade gånger mot marken likt en besinningslös tvättmaskin. ”Klarar huvudet såhär många smällar?” tänker jag där 6m under vattenytan när jag samtidigt känner en stark panik av att behöva luft. Sekundrarna tickar, huvudet fortsätter dunkas mot marken och jag inser att jag nu kommer att dö. ”Jag vill inte dö!” tänker jag panikslaget och tänker på mitt liv. Det är här i Thailand jag kommer ta mitt sista andetag och hemma i Sverige kommer min plats i skolan vara tom. Läraren kommer meddela att jag dött och jag kommer aldrig få uppleva mina drömmar. Jag känner hur huvudet börjar bli tungt, som att någon trycker händerna mot det och att jag börjar tappa känseln i kroppen, som att jag somnar. Det var ingen obehaglig känsla, att vara påväg att dö. Jag kände snarare en befrielse att inte känna trycket från lungorna, men i hjärnan skrek jag att jag ville överleva. Sekunderna efter det far jag plötsligt upp i en snabb fart, eftersom det kom nya vågor under tiden så gjorde det antagligen att jag nu kom upp till ytan och fick ett halvt andetag innan jag snabbt drogs ner igen. Detta halva andetag räddade mitt liv, men faran var långt ifrån över.”
Känner ni för att skriva något som kan göra det lättare att publicera detta imorgon tar jag tacksamt emot det ♥