Jag har haft en fantastisk dag och bra kväll. Har druckit god milkshake och njutit av min första lediga kväll på en vecka. Så kom tanken tillbaka att jag ville dela med mig, vill kunna peppa och inspirera andra med vad jag gått igenom. Jag gick tillbaka till min gamla webbok Tillbaka till Thailand och började frenetiskt kopiera och klistra in alla känslosamma ord och tankar i en (just nu) låst sida.
Jag gjorde det ett tag och jag blev varm av tanken att kunna hjälpa någon annan och fortsatte att gå igenom sidor av händelser från både upplevelsen, när vi hittade Paulina och åren efter. Jag snubblade över några extra jobbiga texter och det kändes lite i magen, fortsatte och tillsist var andetagen lite väl jobbiga och jag kände att jag inte orkade mer. Stängde ner sidan och pratade med Philip en stund. Livet är så otroligt märkligt. Här sitter jag och oroar mig för struntsaker på måndag och så läser jag om allt jag gått igenom, så litet allt blir… Så obetydligt dom små sakerna är.
Jag är lite ledsen nu (trots jag sa till Philip att jag inte var det, ha ha…) men det känns okej. Det kanske är nio år sedan jag var med i tsunamin och Paulina dog men jag är glad att jag ändå kan känna så mycket trots att det ändå inte begränsar mig i mitt liv.
När jag och Karin åkte hem från bröllopet idag kom vi in på tsunamin och relationer och jag berättade om en person som kallade mig feg för att jag inte ville prata om Paulina när jag hade druckit rödvin. Han tyckte också det var svagt av både mig och min familj att ha bilder framme på Paulina och att det var oroande att jag tänkte på henne varje dag. Denna kille sa också att han älskade mig och påstod att han uppskattade alla mina sidor, mina starka och målmedvetna men också dom känsliga. Det bidrog till att jag många gånger inte vågade eller orkade ta konflikten om jag skrev om Paulina, jag ville så gärna hjälpa och inspirera men vågade inte. Han är såklart borta från mitt liv och kommer aldrig tillbaka, och nu kvarstår mitt mål att få hjälpa någon, att få dela med mig och ge tillbaka efter allt jag fått från dom som följt mig. Inte för att älta eller må dåligt, utan för att visa upp styrka och drivkraft.
Så nästa vecka kommer jag förhoppningsvis våga publicera min långa berättelse från tsunamin till åren efter, för kan jag inspirera och beröra någon att ta tag i sin egen dröm så är det värt det. Att vända min sorg och mina upplevelser till en drivkraft är det absolut bästa jag gjort, och något jag är stolt över varje dag. Alla har ett val, oavsett vad man går igenom kan man göra det bästa av det, och det är verkligen det jag gjort.