Jag som 21 åring och som (snart) 26 åring
För några månader sedan drabbades jag av en högst oväntad och kraftig ålderskris. Jag insåg att jag fyller 26 och fick panik av alla saker jag tänkt jag skulle hinna med som jag kombinerade med att jämföra mig med andra jämnåriga som gifte sig, hade fjorton barn och redan hade bott i hus i tio år (typ)
Denna väldigt okonstruktiva ångest har hållt i sig i några månader och har verkligen förringat det arbete jag gjort med mig själv och mitt företag dom senaste fem åren. För en tid sedan kom jag in på min gamla blogg och läste om hur mitt liv var när jag var 21 år. Då insåg jag att jag är precis där jag vill vara i livet och att jag aldrig hade trott att jag skulle vara såhär lycklig idag. Eftersom jag levt som sambo i hela mitt vuxna liv och bara bott själv ett år har jag inte riktigt tänkt på vad JAG vill, jag har hela tiden varit framför och tänkt vad andra förväntar sig av mig vilket har resulterat i en osund bild av min egen framtid. Jag har tittat för mycket framåt och glömt det jag har nu, glömt hur glad jag är och hur bra det är.
När jag var med i tsunamin var jag 17 år och jag tvingades bli vuxen väldigt snabbt, jag hoppade över en period som många andra hade och jag tror att det också resulterat i att jag ligger lite före mentalt, vilket är fullt normalt.
Idag kan jag se på det med andra ögon. Min ålder och mina erfarenheter har skapat mig till den jag är idag, jag hade inte velat vara 21 och jag hade definitivt inte gjort samma sak idag som 21 åring. Så nu ska jag släppa, njuta och fortsätta leva att vara en klok och lycklig 25 åring (i två dagar till ;-))