Igårkväll visade jag filmen för min kille från Khao Lak där vi var när tsunamin slog till. Jag har sett den hundra gånger men blir lika berörd varje gång och det knyter sig i magen när jag hör mig själv säga mina sista ord till min syster, ”Paulina, kom här” (5:00 i filmen) och sedan är hon död 5 minuter senare. På söndag åker jag till Grekland med min familj och sist vi åkte allihopa var under tsunamin. Jag förstår ju att det logiskt sätt skulle vara omöjligt att det händer två gånger men det är ändå det som plågat mig i drömmarna inatt, vågor, massa klippor och döda människor.
Att fota är ju det bästa jag vet och för att skingra tankarna plockade jag fram kameran. Att fota prydnadssaker i lägenheten kändes väl sådär lockande, istället testade jag ljuset i lägenheten och det var precis sådär magiskt som jag trodde. En mardröm resulterade i en fin bild istället, en bild som idag påminner mig om hur lycklig jag är med ett nytt lugn i ögonen, där jag är i balans och där jag är mig själv.
Canon EOS 650D + Canon 40mm f.2,8 STM
@ 40mm, 1/125, ISO 400 & f.2,8.